Finns det något finare än vänner som dyker upp en tidig lördagskväll med råvaror och vinbutelj och ser till att det en timme senare finns middag på bordet – pasta med chiliräkor och citronzest. Ytterligare en dryg timme senare är Grüner Veltlinerflaskan uppstucken och kastrullerna i diskmaskinen och jag kan mätt sätta mig att amma. Tack Louise och Karl-Oskar!
Vi gick på vinterpromenad idag. Det har ju inte hunnit bli dubbelsiffriga minusgrader än, så vi passade på.
Hemma hos Seyhmus är en fantastisk vegetarisk och kravmärkta restaurang som ligger på vägen hem från stan. Vi stannade till och åt buffé, men det är svårt att tajma med sonens sömn. Han vaknade när han kom in i värmen så vi fick äta vår mat i omgångar och öva oss i konsten att äta med bara en hand tillgänglig.
Seyhmus tog över bärandet en stund och lovade att Benjamin skulle få jobba här när han blev äldre.
— Du får börja med att göra sallad, sen lär jag dig att göra linssoppa.
Så nu är framtida karriärval och sommarjobb fixade.
Jag blir allt mer fascinerad av föräldrar som tittar på sitt nyfödda barn och utbrister ”detta är ju en Göran”.
Hur vet de det?
Jag tittar på vår son och tänker ”förtjusande söt” men några namn dyker inte upp. Jag har ju ingen koll på hans framtida personlighet.
Nu har han dock hetat Benjamin i flera dagar, så vi kanske har fattat ett beslut trots allt. Benjamin Brax låter bra i munnen.
