
Dagen innan New Yorkresen fick Benjamin träffa en riktigt riktigt liten namnlös person, låt oss kalla honom baby Rebas, eller kanske Nils.
Dessutom är sonen ganska stor numera och väger sju kilo. Det känns i armmusklerna.

Dagen innan New Yorkresen fick Benjamin träffa en riktigt riktigt liten namnlös person, låt oss kalla honom baby Rebas, eller kanske Nils.
Dessutom är sonen ganska stor numera och väger sju kilo. Det känns i armmusklerna.
Vi tömde lägenheten på Sofiagatan på saker, men tog en och annan paus, t.ex. för att ligga på mattan.
Tidskriften Gourmet fyllde 30 år och firade på Berns. Alice ”+1” utökades när vi lovade att Benjamin skulle förtära mindre än sin andel av ostron.
När sjukdomen började ge med sig drog hela familjen på sig hippa scarves och drog till Copacabana vid Hornstulls Strand. Där drack vi Trocadero och lyssnade på bordsgrannarna som pratade om 90-tals house.
Johanna kom förbi på blåbärssyltfyllda mandelmusslor och gick omkring och bar på Benjamin. De kommer utmärkt överens.
Benjamin mår betydligt bättre nu och har pratat massor idag. Dessutom verkar han tycka mycket om att titta på sig själv i spegeln.
* är också titeln på en utmärkt bok som David recenserat för Modern Psykologi.
Mmm… så det kanske är det faktum att reflexen att gripa försvinner som gör att Benjamin griper vad han vill numera, men hur lyckas han somna när han håller som planet och luftballongen? Lekreflex?
Benjamin var inte riktigt lika pigg som han brukar och efter att ha konstaterat feber gav vi oss iväg till barnakuten på Södersjukhuset. Det märks när Benjamin inte är frisk, han blir lite hängigare och blir nästan ett med Davids axel.